prozac

Och så kom hösten.. mörkt ute, mörkt inne, mörkt i sinne...
Det är otroligt vad det påverkar, den där hösten..
Helt plötsligt är allt skit och helvete. Ingenting känns roligt längre, hamnar i något slags melankoli läge och allt jag vill göra är sitta och glo in i väggen. Eller vill och vill.. stirra in i väggen är allt jag orkar med.
Jag ifrågasätter allt. Varför tar jag inte tag i någonting i mitt liv? Det är så mycket som inte är som jag vill, men jag orkar inte ta steget.
Vet inte i vilken ände jag ska börja, och är rädd att jag kommer att ångra de beslut jag tar..
I stället sitter jag hemma och degar, skriver tragiska texter, fantiserar om en annan verklighet och önskar att allt var annorlunda.
Livet är så skört. Det om något är väl vad man lärt sig sista tiden.
Kan det värsta hända en av de bästa, varför skulle det inte kunna hända mig?

En vacker dag kanske även jag kommer till den punkt då jag faktiskt vågar släppa taget och kasta mig ut i livet. Utan tjockstrumpor och livlina.